2. Via Regia

2. Via Regia

GPS N56.21926° E15.58454°

Blekinges kustväg hade många namn: landsvägen, kungsvägen eller Via Regia på latin. Det var på 1600-talet som kuststigen började breddas till vagnväg. Öster om Västeråkra är landsvägen synnerligen väl bevarad och kantad av stenmurar samt grindstolpar i förgrunden.

Foto: Peter Öjerskog, 2008.

Via Regia – landsvägen

 

Via Regia, Kungsvägen på latin, var 1600-talets kustlandsväg som breddats för att häst och vagn skulle kunna köra där. Sträckan öster om Västeråkra är synnerligen väl bevarad. Den drogs tidstypiskt över bergshöjden för att undvika blöta sankmarker i söder och värdefulla åkermarker i norr.

 

Namnet Via Regia finns skrivet på vägen genom Blekinge på Johannes Mejers (1606-1674) Kort over det Danske riget (karta över det danska riket). Begreppet "konungs väg" nämns i de medeltida landskapslagarna Östgötalagen respektive Upplandslagen, men inte i de övriga landskapslagarna eller i Magnus Erikssons Landslag. I dag används dock ofta "Kungsvägen" som namn på medeltida huvudleder.

 

Vägbanan är av blandade jordarter, någon särskild grusbeläggning fanns inte. Vägytan är plan som minne av gående, hästar och smalhjulade vagnar, utan 1900-talets typiska parallella rundade hjulspår från automobilen.

 

Landsvägen har här fått extra hög status genom att omgärdas av stenmurar, murar som markerade gräns mot åkrar och hagar och höll kreaturen ute.

 

Där stenmurarna mot Västeråkra slutar står två grindstolpar kvar. Otaliga grindar över vägarna var ett gissel men en nödvändighet för att hålla kreaturen ute. De försvann först på 1900-talet med bilarnas intåg.

 

Via Regia fortsätter åt nordväst genom Västeråkra gård där den slingrar sig nedför åt Boråkra före detta skola. Här tappar Kungsvägen status, stenmurarna försvinner och vägen blir smalare, mer av en bred stig, men den är i senare tid delvis beströdd med stengrus.

 

Via Regia är i grunden den ursprungliga kuststigen genom Blekinge som är minst 2 500 år gammal. Det visar gravar från brons- och järnålder som ligger som ett pärlband där den gamla kustvägen är bäst bevarad längs Vierydsplatån mellan Bräkne-Hoby och Ronneby, kallad Kongs-Lijden.

 

Vikingarna placerade gärna sina runstenar bredvid vägen för att synas. I Björketorp, väster om Nättraby, finns den berömda Björketorpsstenen, som var strategiskt placerad i korsningen mellan kustvägen och norrgående vägen längs Hjortsbergaåsen.

 

Vid riksgränsdragningen, cirka år 1050, restes en vit sten där kustlandsvägen passerade gränsen i nordöstra Blekinge. Under medeltiden kom såväl kustlandsvägens östra som västra passage in i Blekinge att kontrolleras av kungliga borgar, Brömsehus respektive Sölvesborgs slott.

 

Kustvägen var ursprungligen en gång- och ridstig som troligen var relativt eftersatt. Dels för att Blekinge då var något av Danmarks utmark i öst, dels för att den bekväma sjövägen gick parallellt bara någon kilometer söderut. Dock var landvägen viktig under unionstiden på medeltiden för att förbinda Sverige och Danmark.

 

I Blekinge går bergsryggarna och dalarna i nord-sydlig riktning. Den tvärande väst-östliga kustvägen var därför osedvanligt backig och besvärlig, och passerade många åar.

 

Den första väglag som Blekinge hade är från 13 december 1558 då danske kung Kristian III utfärdade den så kallade Kolding-recessen om broar at Giöre och adelfarveie. Två gånger om årets skulle länsmannen ha vägsyn och bönderna fick möta upp på bestämda dagar för att laga vägarna.

 

Danske kung Christian IV beordrade år 1600 både underhålls- och förbättringsarbeten på kustlandsvägen. Han hade personligen konfronterats med de onde veje. Men först på 1640-talet omvandlades ridstigen genom Blekinge till vagnväg för att ta trupper och material till nyanlagda Kristianopel, östligaste gränsstaden mot ärkefienden Sverige.

 

Den ursprungliga kuststigen röjdes och breddades till väg. Vagnar fanns sedan tidigare inom byarna och städerna, men nu tvingade häst och vagn fram vagnvägen, liksom bilen på 1900-talet skulle tvinga fram bilvägen.

 

Att nu kunna forsla mycket folk och gods på vagn mellan städerna var en revolution i klass med kommande ångbåtstrafiken, järnvägen och bilvägen.

 

1658 blev Blekinge svenskt genom freden i Roskilde. Sverige var en stormakt vars administration och militär behövde väl fungerande kommunikationer. Därför fortsatte omvandlingen av kustvägen till vagnväg för att Sverige skulle kunna kontrollera sina nya landområden. Kungen och adelsmännen hade gårdar runt om i landet som de skulle besöka. Trafiken ökade kraftigt till Sveriges sydöstra hörn när Karlskrona grundades 1680, örlogsstaden skulle växa till rikets tredje största stad.

 

Men omvandlingen till vagnväg gick långsamt. Ända in på 1700-talet var fjärrvägen fortfarande bitvis bara ridstig.

 

Enligt ett kartverk över Sverige som fullbordades 1742 utgjorde Blekinges dåvarande vägnät cirka 32 gamla mil (något längre än dagens mil). 1870 fanns sammanlagt 119 mil allmäna vägar. 1925 var längden 122 mil, alltså en mindre ökning.

 

Man färdades också långsamt. Det fanns hastighetsbegränsning på 1 mil på 1,5 timme (7 km/h), för att inte trötta ut hästarna.

 

Grindar var ett gissel på kustvägen och andra vägar. De skulle hålla kreaturen ute. Ibland öppnade barnen grinden för en slant. När automobilen kom ersattes grinden ofta av färist, ett järngaller i vägbanan.

 

Kustvägen har haft många namn genom åren: Landsvägen, Gamla Landsvägen, Via Regia, Kungsvägen. I Blekinge kallades den i folkmun Calmarvägen (vägen till Kalmar), medan den söder om Kalmar kallades CarlsCrona-vägen (vägen till Karlskrona). Det senare är exempel på hur vägarna fick spontana lokala namn.

 

Benämningen Kungsväg, Via Regia på latin, används första gången i Upplandslagen, stadfäst 1296, och förefaller tidigt ha brukats allmänt och under senare århundraden bar de stora genomfartsvägarna ofta detta namn.

 

I boken Beskrivningar med Situations och Planteckningar öfver GÄSTGIVAREGÅRDARNE och nogodt annat märkvärdigt däromkring uti BLEKINGEN 1793 sägs följande om landsvägen förbi Nättraby:

Wägarne ligga på stadig Landmohn af blandad Jordart, icke mycket Sandig, men däremot tämmeligen backig på alla håll.

 

Sista biten in mot Karlskrona får dock inte så gott betyg: Wägen åt Karlskrona är hård men nogodt backig, mer blöt besynnerligen Höst och Wåhr tider, då den är nog diup af Smuts och gyttja, men fast i botten.

 

1845 lades vägen om och gick norr om berget där Västeråkra ligger, i kanten mellan åkern och berget. Därmed slapp man inte mindre än fem besvärliga backar.

 

Boken berättar också att det inte finns några färjor på den aktuella sträckan, bara några småbroar åt Ronneby men mot Karlskrona två större broar över Nättrabyån respektive Silletorpsån.

 

Men kustlandsvägen hade kvar sin ursprungliga sträckning ända in i 1900-talets början.

 

Den gamla landsvägen öster om Nättraby har med åren rätats, breddats, lagts om och asfalterats och är idag länsväg 679. Men sträckan förbi Nättraby heter än idag officiellt Gamla Landsvägen, vilket syns på skyltar.

 

Först på 1600-talet började kuststigen genom Blekinge breddas till vagnväg, en lika stor revolution för resandet som senare ångbåtarna, järnvägen och bilvägarna. I 300 år användes de gamla kungsvägarna innan de nya bilvägarna tog vid. Cirka år 1900. Fotograf okänd.

Förlag: J.A Krooks Bokhandel, Karlskrona.

Christian Mattissons vykortssamling.