Blekinges väghistoria

Blekinges väghistoria

Under tusentals år var vattenvägen viktigast i Blekinge och övriga världen. Det var oändligt mycket lättare att på båtar transportera människor och varor över hav, sjöar, åar och kanaler – i motsats till smala stigar och dåliga vägar genom Sveriges steniga skogar, backiga höjder och blöta sankmarker. Vatten förband, land skiljde. Förvisso frös vattnet på vintern men förvandlades då till flacka och raka isvägar. Inte förrän för 150 år sedan fick vattenvägen konkurrens av järnvägen.

 

Utmed blekingekusten gick den viktiga och livligt frekventerade segelleden som under vikingatid band samman danernas och svearnas centralområden. Redan tidigare fanns lokala segelleder, som fornlämningar på öarna vittnar om.

 

Senare fick vattenvägen namnet Kung Valdemars segelled, nedtecknad omkring år 1300, från Köpenhamn via Blekinge och svenska ostkusten till Tallin (dåvarande danska Reval). Nedtecknad innebär att segelleden finns beskriven, några kartor fanns inte. Segelleden gick huvudsakligen inomskärs längs Blekinges sydkust, där det var skyddat och lätt att orientera sig. Leden gick tvärs genom Karlskronabassängen, innanför de skyddande storöarna, där exempelvis Nättrabyhamn lätt kunde nås.

 

En märklig hybridväg var när båtar drogs över en smal landtunga eftersom det var enklare och närmare än att segla runt. Företeelsen har satt sitt spår i exempelvis namnet Dragsö, skrevs tidigare DragÖön, en ö sydost om Nättraby.

 

Blekinges äldsta och viktigaste landväg var kuststigen. Den är minst 2500 år gammal visar gravar som anlades bredvid stigen för att synas. Bäst är kuststigen bevarad mellan Bräkne-Hoby och Ronneby där den går över ensliga Vierydsplatån och kallas Kongs-Lijden. Stigen trampades i första hand upp på höjdryggar där det var torrare, medan blöta sänkor undveks. Eftersom bergsryggarna och dalarna i Blekinge går i nordsydlig riktning så blev den östvästliga kuststigen synnerligen backig och knagglig med flera åar att korsa.

 

Förr i tiden var det enklare att färdas på land under vintern, då alla längre och tyngre transporter utfördes. Man kunde då lämna den backiga stigen för frusna slätter och havsvikar.

 

Kuststigen kompletterades med tiden av minst sex nordsydliga värendsvägar från det rika Värend i Småland ner till Blekinges hamnar, där den viktigaste handelsleden gick till Ronneby.

 

Kuststigen förblev stig i över 2000 år innan danske kungen från 1640 på allvar beordrade att den skulle breddas till vagnväg. Detta för att enklare få fram soldater och materiel till nyanlagda befästningsstaden Kristianopel, Danmarks östligaste utpost mot ärkefienden Sverige.

 

Att nu kunna transportera mycket folk och varor på häst- eller oxdragen vagn mellan städerna var en revolution i klass med kommande ångbåtarna, järnvägen och automobilen.

 

Men breddningen, som skulle utföras av de markägande bönderna, gick långsamt. Kustvägen var förmodligen eftersatt eftersom först Danmark och sedan Sverige betraktade Blekinge som en utmark. Dessutom gick den bekväma sjövägen parallellt bara några kilometer söderut.

 

När Blekinge blev svenskt 1658 fortsatte utbyggnaden av vägnätet i den erövrade provinsen, särskilt efter 1680 då Karlskrona anlades och skulle växa till rikets tredje största stad. Men det dröjde ända till slutet av 1700-talet innan hela kuststigen blev landsväg, eller kungsväg (Via Regia på latin) som den kallades på kartor.

 

För att slippa de besvärliga backarna längs höjderna började vägen i samband med skiften på 1800-talet att läggas i skärningen mellan åkermark och skog, gärna kantad av stenmurar eller allé­träd, som kom att ”låsa” och bevara vägen i sin ursprungliga sträckning och bredd. Drogs vägen över öppet landskap zickzackade den mellan markgränserna.

 

Blekinges åar hade från början passerats på de vadställen som djuren använde, kanske med hjälp av ditlagda vadstenar eller risbråten. Kluvna stockar blev de första broarna för att ersättas av låga, pålade träbroar, senare högre broar på stenkistor. De håll-barare stenbroarna i valv kom på 1700-talet, inspirerade av Sydeuropa. Industrialismens järn- och sedan betongbroar tog över och idag är de byggda av båda materialen.

 

De flesta färdades till fots, de besuttna kunde rida eller åka skjutsvagn mellan gästgiverierna. Milstolpar angav från 1649 avstånd och hastighetsbegränsningen var 1 mil på 1,5 timme (7 kilometer i timmen) för att inte trötta ut hästarna.

 

Resandet skedde alltid på dagtid, i nattmörkret var det omöjligt. Att resa kunde vara farligt och därför höll man gärna ihop i grupp. Rövare sades lura i skogen och längs vägen sattes avrättade människor upp som avskräckande exempel!

 

I ett par hundra år ringlade sig den gamla landsvägen obekymrat längs kusten innan den fick konkurrens. Först från ångbåtarna från första halvan av 1800-talet och sedan framför allt av järnvägen från den senare halvan.

 

Den raka och jämna järnvägen var både bekvämare, snabbare och billigare. Så överlägsen den backiga och krokiga landsvägen att man på fullt allvar trodde att vägarna inte längre behövdes. Man sålde till och med gångbiljett så folk fick gå på rälsen! Men så började cykeln, automobilen och motorcykeln dyka upp på 1900-talet och landsvägen fick sin revansch.

 

På 1930-talet blev motorfordonen så många och tunga att den gamla landsvägen med sina otaliga djurgrindar inte längre höll måttet. Nya renodlade bilvägar måste byggas: breda, raka och hållbara. Den gamla landsvägen gick runt berget, bilvägen drogs rakt genom berget med hjälp av den uppfunna dynamiten.

 

I slutet av 1930-talet började man använda den nya tidens vägbeläggning: smågatsten. Hela kustlandsvägen genom det ”stenrika” Blekinge blev gatstensbelagd. Men redan från 1950-talet lades asfalt ovanpå gatstenen, ett vägunderlag vi använder än idag, betongen blev ingen succé.

 

Kustlandsvägen har hela tiden förbättrats, breddats, dragits rakare och slutligen gått utanför städerna. Från 1990-talet blev det fyrfilig motorväg förbi Karlskrona och Sölvesborg. På 2000-talet har rondeller byggts för att skapa säkrare korsningar. Även vajerräcken, viltstängsel, bullervallar och fartkameror har gjort sitt intåg. Motorväg Sölve-Stensnäs invigdes 2014.

 

För att öka trafiksäkerheten anlades allt fler separata cykelvägar, som också tillåter gångtrafik och mopeder.

 

Kustlandsvägen genom Blekinge har haft många namn genom tiderna: Landsvägen, Kalmarvägen, Via Regia - ”Kungsvägen”. Från 1945 fick den beteckningen Riksväg 4 och 1962 Riksväg 15.

 

1980 lyckades kommunerna Karlskrona, Kristianstad och Kalmar få riksvägen uppklassad som ­Europaväg, först E66 och från 1992 E22. Men faktum är att dagens Europaväg ofta går parallellt med den gamla landsvägen som skymtar i skogsbrynet, som i sin tur ligger nära den 2500-åriga stigen uppe på höjden.

 

Redan på 1950-talet drömde man om kustlandsvägen som motorväg. Men med sina korta motorvägssnuttar, många rondeller och enstaka stoppljus är E22-sträckan mellan Trelleborg och Norrköping Sveriges och kanske Västeuropas sämsta Europaväg. Så länge E22 inte byggs om till snabb och säker fyrfilig väg förblir Blekinge en utmark.

 

Men när det gäller tåg och båt ser det bättre ut. Kustbanan elektrifierades 2007 efter ett sekels väntan och man kan nu åka Öresundståg hela sträckan Karlskrona-Helsingör via Öresundsbron/Kastrup/Köpenhamn. Tågsträckan Karlskrona-Emmaboda rustades upp 2013. Färjor går från Karlshamn till Klaipeda i Litauen och från Karlskrona till Gdynia i Polen – det nya Europa!

©Lantmäteriet (1923)