12. Nättrabyån

12. Nättrabyån

GPS N56.20114° E15.53649°

Ursrpungliga passagerarbåten Axel, döpt efter blekingska ångbåtspionjären Axel E Lindvall, trafikerar fortfarande sträckan Karlskrona-Nättraby sommartid. Vattenvägen in till Nättrabyhamn muddrades senast 1972 och fick ny skoning av pålar. Foto: Peter Öjerskog, 2009.

Nättrabyån – vattenvägen

 

Nättrabyån utgör den slingrande och 1,4 kilometer långa vattenvägen från Östersjön och in till Nättrabyhamn i samhällets centrum. Vattenvägen fortsätter under kyrkbron och ytterligare några hundra meter norrut för små fritidsbåtar, tills forna kvarndammen definitivt sätter stopp.

 

Sjövägen var det dominerande transportsättet under tusentals år, särskilt för tunga varor, ända fram till järnvägens genombrott under andra halvan av 1800-talet. Men isen satte varje vinter stopp för sjötrafiken, som fick ersättas av isvägen.

 

Sedan den gamla hamnen vid Silletorpsåns (tidigare Silleån) mynning, vid Nättraby sockens östliga gräns, grundades upp på grund av landhöjningen på 1550-talet flyttades sockenböndernas fria seglation till Nättraby. Denna bondehandel med anor från vikingatid var av stor vikt för allmogen, men motarbetades av städernas borgerskap, som såg sina privilegier inskränkta.

 

Tidigare ”olagliga” bondehamnen Nättrabyhamn fick danske kungens tillstånd att vara officiell hamn från 1554. Seglande skutor från övriga landet och kontinenten hämtade böndernas ved och störar, enestakar och tjära från ”Danmarks vedbod”.

 

När Karlskrona grundades 1680 gick seglande fraktekor med ved och grus ut till staden och öarna. Roddarmadamer rodde passagerare från Nättraby in till Karlskrona och tillbaka, ”mor Sissa” lät dock passagerarna ro själva till reducerad avgift. Sjösträckan till Karlskrona var hälften så lång som landvägen.

 

När Blekinge blev svenskt 1658 förbjöds den värdefullaste handeln i blekingehamnarna vilket gjorde dem ännu mer isolerade, innan sjötrafiken till och från de nya svenska provinserna kom igång. Trafiken med segelskutor fortsatte ända in på 1930-talet. Segelbåtarna kunde bara stakas genom den smala ån.

 

Hamnen var en väl skyddad men trång kommunikationspunkt där vatten-, land- och från 1897 järnvägen sammanknöts. Smalspåriga järnvägen ”Krösnabanan” gick ända fram till kajkanten på östra sidan vid kyrkan.

 

1860 startades sporadisk ångbåtstrafik mellan Nättraby och Karlskrona. Ångmaskinsdrivna båtar blev en revolution som gav snabbhet och punktlighet. Men ån var då så igenslammad att man var tvungen att lägga till vid Vrängö lastageplats på östra sidan en kort sträcka in i ån. Därifrån gick roddekor in till Nättrabyhamn, alternativt kunde man ta landvägen.

 

Första kända tillfället som ån muddrades var 1866 till 1868 och senare 1885 till 1887. Vid det senare tillfället skoddes även stränderna med pålar och en kajplats byggdes vid Nättraby kyrka. Efter detta blev det möjligt för den tidens ångbåtar att gå hela vägen från Karlskrona till Nättraby.

 

1884 startade Nättraby-entreprenören Axel E Lindvall passagerar- och godstrafik med ångslupar mellan Nättraby och Karlskrona. Förutom i Nättrabyhamn angjorde båtarna även Vrängö, Åslätten, Orrekulle och Sjuhalla i Nättraby socken. Godset kunde dras på barkasser (pråmar) efter ångbåtarna. Industrierna i Nättraby forslade sina varor på mindre båtar ut till stora fartyg i Nättrabyfjärden för vidare export ut i världen, och omvänt för import.

 

Regelbunden frakttrafik förekom på ån ända fram till slutet av 1950-talet då farleden avlystes som allmän. Turisttrafiken forsatte och för att klara detta muddrades ån på nytt 1972 och försågs med ny skoning av pålar.

 

Än idag låter Karlskrona kommun den ursprungliga passagerarbåten Axel, döpt efter Axel E Lindvall, trafikera sträckan Trossö-Nättraby sommartid och upprätthåller tillsammans med fritidsbåtarna Nättrabyån som levande vattenväg. Kommunala passagerarbåtar trafikerar även östra skärgården sommartid.

 

I Karlskrona finns en vägfärja som går mellan centrumön Trossö och brolösa Aspö. Färjan tillhör Vägverkets Färjerederi som trafikerar 37 leder i landet. De gula vägfärjorna är en del av allmänna vägnätet och därför är båtfärden kostnadsfri. Stena Line-färjor går också från Karlskrona till Polen och kontinenten.

 

De första jägarna och samlarna, som vandrade in i Blekinge för över 10.000 år sedan, använde för vattenvägarna skinnklädda kanoter, som var lätta att bära med sig. Så småningom användes större träbåtar.

 

En märklig hybridväg var när båtar drogs över en smal landtunga eftersom det var enklare och närmare än att segla runt. Företeelsen har satt sitt spår i namnet Dragsö, skrevs tidigare DragÖön, en ö sydost om Nättraby. Där drogs båtarna över Dragsö ed, den smalaste passagen vid Killingaviken, där idag Dragsö badplats ligger.

 

Även om Blekinge utgjorde ett ytterområde, oavsett om landskapet tillhörde Danmark eller Sverige, så var det viktigt ur kommunikationssynpunkt.

 

Utmed blekingekusten gick den viktiga och livligt frekventerade segelleden som under vikingatid band samman danernas och svearnas centralområden. Redan tidigare fanns lokala segelleder, som fornlämningar på öarna vittnar om. Blekingeskärgården utgjorde en skyddad sträcka då man seglade inomskärs.

 

Senare fick vattenvägen namnet Kung Valdemars segelled, nedtecknad omkring år 1300, från Köpenhamn via svenska ostkusten till Tallin (dåvarande danska Reval). Nedtecknad innebär att segelleden finns beskriven, några kartor fanns inte. Avstånden mättes i veckosjöar, sträckan Utlängan-Kalmar utgjorde 10 veckosjöar. Men Kung Valdemars segelled finns bara nedtecknad från Utlängan, i Karlskronas sydöstra skärgård, och norrut, västerut till Köpenhamn har den förkommit. Men från 1600-talets anteckningar har man i dag kunnat rekonstruera leden, mycket tack vare att gravsättningar och naturformationer fungerade som sjömärken, där höga och isolerade Hanö var ett lätt identifierat riktmärke. Segelleden gick huvudsakligen inomskärs längs Blekinges sydkust, där det var skyddat och lätt att orientera sig. Leden gick tvärs genom Karlskronabassängen, innanför de skyddande storöarna. Från Karlskronabassängen kunde Nättrabyhamn lätt nås.

 

Hjulångare trafikerade från 1821 den så kallade ostkustlinjen Stockholm-Malmö, där Karlskrona utgjorde ett stopp. Propellern uppfanns först 1860. Kusttrafiken upphörde efter andra världskriget.

 

Så här beskriver Svenska Turistföreningens Resehandböcker 1925 båtkommunikationerna i Blekinge:

Även ångbåtsförbindelserna äro tillfredsställande. Städerna anlöpas flera gånger i veckan av ångare från och till Stockholm och Malmö. Smärre ångbåtar trafikera skärgården utanför Karlskrona och även i övrigt uppehålles trafik mellan kuststäderna och deras omgivningar av ångslupar och mindre ångare.

 

Men 1700-och 1800-talens djärva plan på att bygga en kanal av Mörrumsån och via sjön Åsnen få vattenförbindelse mellan Växjö och Blekingekusten förverkligades aldrig.

 

Förr var vatten något som förband, idag ser vi det som något som skiljer.

 

På Nättrabyån har färdats exempelvis skinnkanoter, roddekor, fraktekor, skutor, barkasser ångslupar, dieseldrivna passagerar- och lastbåtar med järnskrov och idag fritidsbåtar av plast.

Nättrabyhamn var en livlig kommunikationspunkt där både Nättrabyån, kyrkbron och järnvägen möttes. Här syns bland andra ångsluparna Nättraby och Vikingen. Otroligt att alla båtar fick plats i den lilla men väl skyddade hamnen 1,4 kilometer från havet. 1910-talet. Fotograf okänd. Förlag: I. Lundström, Nättraby. Christian Mattissons vykortssamling.