10. Kustbanan

10. Kustbanan

GPS N56.21145° E15.53007°

Öst-västliga Kustbanan drogs norr om Nättraby och landsvägen där Nättraby norra station anlades. Den breddades till normalspår med spårvidden 1 435 millimeter 1957 och elektrifierades först 2007.

Tågen stannar inte längre i Nättraby. Foto: Peter Öjerskog, 2008.

Kustbanan – järnvägen

 

Järnvägen var det första mekaniskt drivna landtransportsystemet och kom till Nättraby 1889. Då stod sträckan Karlshamn-Karlskrona klar, byggd och förvaltad av Mellersta Blekinge Järnväg, som 1906 slog sig samman och bildade Blekinge Kustbanor.

 

Innan dess färdigställdes avsnitten Kristianstad-Sölvesborg 1874 och Sölvesborg-Karlshamn 1886, byggda av Vestra Blekinge Jernvägar. Järnvägen genom Blekinge kallas Kustbanan, officiellt heter den Blekinge Kustbana.

 

Kustbanan drogs norr om Nättraby och landsvägen där Nättraby station byggdes. Bangården fick stationshus, omlastningsspår, lastkajer, magasin och vattentorn. Redan ett år efter invigningen, 1890, började man köra genomgående tåg mellan Karlskrona och Kristianstad. Tåghastigheten var 35 km i timmen och resan tog sex och en halv timme. På 1920-talet var maxhastigheten 60 km i timmen och kustbanans längd inom Blekinge 166 km.

 

Järnvägsbyggandet kom sent till Sverige men utvecklades intensivt under perioden 1856-1895. Den raka och jämna rälsen med kraftfulla ångdrivna lokomotiv blev en revolution i industrialismens tidevarv, där häst och vagn på knaggliga vägar fick ge vika. Restiden förkortades till en fjärdedel och billiga tågbiljetten kostade bara ner till en femtedel av hästskjutsen. Äntligen kunde man färdas snabbt, komfortabelt, billigt och punktligt till lands, ja så punktligt att tågen bidrog till att gemensam tid infördes i hela Sverige 1879.

 

Statens Järnvägar byggde de rikstäckande stambanorna, medan enskilda intressen anlade lokala, ofta smalspåriga järnvägar. Dit hörde Kustbanan med bibanor och anslutande järnvägslinjer norrut från Blekinge kuststäder.

 

Bolagen i Blekinge valde av ekonomiska skäl ett billigare smalspår som hade vidden 3,5 fot, 1.067 mm. En udda spårvidd som i princip bara Blekinge hade i Sverige och därför kallades Blekingespårvidden. Normalspåret var annars 4 fot och 8,5 tum, 1.435 mm. Det var England som var först ut med att bygga järnvägar och lok. Normalspåret sägs var den vanliga spårvidden på en hästdragen vagn ända sedan romarnas tid.

 

Järnvägen Karlskrona-Växjö öppnades 1874 av Carlskrona Wexiö Jernvägsaktiebolag, samma år som Kristianstad-Sölvesborg och Karlshamn-Vislanda, men 15 år innan kustbanan nådde Karlskrona. Karlskrona-Växjö-spåret hade faktiskt normalspår, ett krav för att få statligt bidrag då linjen ansågs viktig för militären.

 

Nättrabybanan, mellan Nättrabyhamn i söder och Alnaryd i norr, stod klar 1897. ”Krösnabanan”, i folkmun kallad, anslöts till Kustbanan via ett stickspår till stationsområdet. Nättrabybanan hade den smalaste spårvidden, endast 600 mm. Därmed fanns det inte mindre än tre olika spårvidder och ett dussintal olika järnvägsbolag i Blekinge!

 

Redan i början av 1900-talet diskuterade man en breddning till normalspår och en elektrifiering av Kustbanan. Breddningen till 1.435 mm var klar 1957 och elektrifieringen inte förrän 2007.

 

Efter hand har Kustbanan rustats upp, många rätningar har utförts och träslipers bytts mot betong. En övergiven banvall syns parallellt med nuvarande järnvägen på fältet öster om Nättraby och söder om E22. Elektrifieringen innebar att rälsen fick sänkas under broar för att kontaktledningarna skulle få plats. För att skapa ett säkerhetsavstånd för starkströmmen har man tvingats riva flera byggnader.

 

Under elektrifieringsbyggandet 2005-2007 sattes bussar in som ersättning sträckan Karlskrona-Kristianstad. De kallades lämpligt nog för Tågbussen. Elektrifieringen var nödvändig för att Kustbanans tåg skulle gå genom Citytunneln under Malmö och vidare över Öresundsbron till Kastrup och Köpenhamn. Diesellok och dieselmotorvagnar går förvisso dagligen i tunneln men man vill begränsa deras användning där.

 

Tågen som går på Kustbanan kallas numera Öresundståg. Idag färdas tågen i 160 km i timmen, nästan fem gånger snabbare än de första ångdrivna tågen på 1890-talet. De äldre dieseldrivna tågen kallades Kustpilen, men de är till största delen sålda till Danmark och Israel. Några finns kvar och används mellan Linköping och Hultsfred/Kalmar.

 

De statliga stambanorna drogs huvudsakligen mellan de tre storstäderna. Järnvägen drogs en bit från kusten och sjöar, dels för att inte konkurrera med sjöfarten, dels för att exploatera glesbefolkade bygder, dels av militärstrategiska skäl.

 

Planer fanns på en fjärde stambana från Linköping via Vimmerby till Karlskrona, som då var Sveriges fjärde största stad och betydande militärort. ”Sydostbanan” realiserades aldrig vilket än idag hämmat utvecklingen i sydöstra Sverige.

 

Järnvägen i Sverige nådde sin kulmen år 1938 då 16.886 km banlängd fanns i Sverige. 1939 beslutade riksdagen om förstatligande av nästan alla enskilda järnvägar i hopp om att bevara dem, vilket var genomfört 1952. Blekinges kustbanor förstatligades 1942. Men de flesta smalspåriga järnvägar lades ner under 1960-talet då staten krävde att de skulle bära sig ekonomiskt. Av Blekinges alla järnvägar finns endast Kustbanan och sträckan Karlskrona-Emmaboda kvar.

 

De allra första spåren uppstod av sig själva när det blev fördjupningar i vägbanan efter vagnhjulen. Forntidens kärror med fasta hjulaxlar höll sig därmed på rätt kurs. Redan 1000 före Kristi födelse högg man i antikens Grekland ut spår i marken för bättre ordning i stadstrafiken.

 

På 1500-talet fick tyska gruvor räls av trä där lastvagnarna drogs avsevärt lättare. Engelska gruvor ersatte trärälsen med gjutjärn. Rälsbanor byggdes också från gruvorna till kanalerna, där vagnarna drogs av hästar. 1820-talets valsade järn klarade tunga lokomotivdragna tåg. Järnvägen kom sent till Sverige, först 1856. Men redan 1813 invigdes Långbans järnväg i Värmland där tåget drogs av hästar och oxar.

 

Den smala järnrälsen ger bara cirka en sjundedel så stort rullmotstånd som en vanlig väg. Den raka, jämna och relativt väderoberoende järnvägen var en sådan revolution för landtransporterna att vissa svenska järnvägsbolag även sålde gångbiljetter som gav rätt att vandra på banan! Dessutom eftersattes vanliga vägunderhållet eftersom man trodde att järnvägen skulle slå ut vägarna.

 

Trots att bilismen tagit över och många järnvägar lagts ner är antalet person- och godskilometer på järnvägen dubbelt så hög i dag som under 1950-talet. Järnvägen i Sverige har utvecklats positivt sedan 1980-talet.

 

På Kustbanan genom Blekinge har ångdrivna (fram till 1963) och sedan dieseldrivna lok med gods- och passagerarvagnar färdats. Från 2007 gäller eldrivna Öresundståg.

 

De första tågen gick i cirka 30 km/h. Vid sekelskiftet var hastigheten uppe i 50 km/h och på 1930-talet 70 km/h. Framtidens tåg ska kunna gå i 250 km/h!

Järnvägen kom till Nättraby 1889 då sträckan Karlshamn-Karlskrona stod klar, en fortsättning från Kristianstad. Bangården fick stationshus, omlastningsspår, lastkajer, magasin och vattentorn. Kustbanans station fick namnet Nättraby norra för att skilja från smalspårets Nättrabyhamn. 1910-talet. Fotograf och förlag okänt. Christian Mattissons vykortssamling.